En romantisering av postproduction

Idag är en rörig dag för mig. I skrivandets stund har jag försovit mig till vad som kunde varit en otroligt givande och händelserik dag på Cnema i Norrköping, något som knappats förbättras av att jag reagerar på liknande situationer med en nästan trotsig apati. Värdelöst karaktärsdrag.
Så vad gör jag för att skaka mig själv ur detta passiva stadium av självrannsakan och kreativ block-out? Jag äter några överblivna nacho-chip och drar till Fuffens.
Det är där jag kommer att spendera min fredagskväll, liksom jag spenderat mina kvällar över huvud taget de tre senaste månaderna. Jag, redigeringsdatorn och ett gäng överambitiösa cosplayers i rummet bredvid. En helt okej tillvaro, men ack så krävande.


I ett ögonblick mellan renderingar bläddrar jag igenom det grovmaterial jag fått hem från inspelningen av scen 40, filmad 4 augusti 2013. Scenen är en röra av statister som stryker i bakgrunderna och saknar kontinuitet och skådespelare som ändrar repliker från tagning till tagning. Jag känner hur huden mellan mina ögonbryn viker ihop sig i en min som börjar bli mitt trade-mark, när jag plötsligt stöter på ett klipp som sticker ut från de andra. Ett antal tårtor har dukats fram, och dagens personal sjunger glatt på tredje versen i "Ja må han leva...".
Det var Daniel Norrs födelsedag.
Efter detta har jag lättare att hitta de ögonblick i scen 40 som ska passa ihop. Ett ögonkast där, en replik rimmar förvånansvärt bra med en annan och Lucas gör en min som klickar perfekt med karaktären han porträtterar.



Jag förvånas varje dag över den otroliga insats som gjorts i långfilmsprojektet.
Frida och Emelie, radarparet som är statister i nästan varje scen som behövt sådana.
Mattias, en kille som hoppade in med en halvtimmes varsel och trotsade bakissjukan för att ställa upp på en inspelning.
En blooper där min mormor skrattar högt till ett skämt om pizzor, iklädd en röd sidenskjorta vi kämpat med att få till.

"Den Förste" är konsekvensen av hundratals, kanske tusentals, små vardagshandlingar. Och det är mitt privilegium att få sätta ihop dem till en helhet.

Sandra Tengvall, regissör och vice ordförande

Dan före dan...

Så då var vi äntligen här. Imorgon är den officiellt sista inspelningsdagen. Visst, det finns lite slask och miljöbilder kvar att hämta hem, men ingenting som kräver mer än mig, en kamera och möjligtvis någon huvudrolls axel. Inga mer storslagna 25-pers-tio-sidor-bildmanus-och-fem-kilo-foundation-scener.

Och i mitt redan halvförrvirrade sinne händer det något skumt. Jag fastnar i den här limbon som är mitt emellan avslappnad och livrädd för att slappna av. För jag såhär långt, alltså sen sommaren 2012, har jag gått på ren skaparglädje och adrenalin. Och nu, i slutet av en era, känns det lustigt tomt att kunna släppa den där adrelaninkicken.
Jag inser hur trött jag är.
Men - och detta är det bästa med film - för varje klipp jag ser när jag sitter och arrangerar mappar för efterarbetet med soundtracket från "Annie Get Your Gun" i bakgrunden, känner jag sakta men säkert att all den där energin spenderad kommer tillbaka i form av resultatet av två och ett halvt års arbete.

Jag vet att en bra regissör alltid ska ha "eyes on the price" - alltså alltid se målet - men förutom det rent praktiska bevarandet av en röd tråd genom produktionen så har det varit svårt att se en ende på denna inspelningsprocess. Det är inte förrän nu jag verkligen inser att det som varit en del av mitt liv så länge ska ta slut.

Det är omöjligt att lägga en så stor del av sig själv i något utan att älska det någonstans i hjärtat. Oavsett hur många gånger man svurit över det. Nu när jag har alla problem bakom mig, när det bara är en dag kvar innan det värsta är över, känner jag mig så otroligt mycket stoltare över alla klipp, alla scener, alla människor som hjälp oss än jag gjort om det hela gått smärtfritt.
Och om jag av någon anledning (det ska ju tillexempel bli fruktansvärt varmt imorgon) inte hinner säga det då - så hoppas jag att ni alla - läsare, föräldrar, statister, förare, facebookgillare och framför allt alla underbara skådespelare och Fuffensaktivister - förstår hur otroligt stolt jag är över att ha fått jobba med er.

Tusen tack, för att du gjorde något så svårt, så mycket enklare.

Sandra Tengvall, regissör och vice ordförande

Go out with a bang...

Så, igår var det nio veckor kvar till jag vill att långfilmen ska vara färdig. Det blir alltså... ehm... 7 gånger 9, minus 1... det bliiiir... 62 dagar! Skam den som ger sig! 10 av de dagarna ska jag studera, 30 av dem är halvdagar ägnade åt arbete. Då har jag 22 dagar, nästan en månad, kvar att ge helhjärtat till det här projektet.
På den tiden ska återstående 24 scener spelas in (ja, 8 spelas in redan nu i helgen, så det är ingen omöjlig siffra) och över 60 scener ska färdigställas i redigeringen. På det sistnämnda arbetet sitter fem personer intresseanmälda, så det blir då 12 scener per person. Give or take, eftersom alla scener är olika svåra att arbeta med.

Filmens återstående scener indelade i dagar

Om vi då uppskattar att vi blir klara med inspelningarna på 10 tillfällen - se bild - så har jag alltså 12 dagar kvar till redigering. Det är i princip en scen per heldag. Kakbit!

När jag ser min närmaste framtid i siffror så här, går två saker genom mitt huvud:
1. Om det går som planerat, är det här inte omöjligt!
2. Det går aldrig som man planerat.

Felicia Day sa en gång att "att planera film är som att spela Tower Defence-spel", alltså ett spel där du får se banan, du blir omtalad att det kommer komma monster din väg som försöker ta din egendom, och du har två minuter på dig att placera ut dina försvarsverktyg. Dina kanoner, dina halkbanor, dina staket, allt vad du kan tänkas behöva för att hindra monstren från att invadera ditt torn. Och det är precis vad jag känner att jag gjort i tre års tid nu.
Det bör sägas att jag från början inte var helt beredd på alla monster som skulle sändas min väg (metaforiskt nu!), men det känns som att jag har spelat det här spelet ett tag nu. Jag vet att Annas hår tar två timmar att locka, att Daniel behöver sin laktosfria mjölk och kaffe, att kameran MÅSTE ha extra batterier och att Ida får panik av att inte ha koll på kläderna. Att ha lärt mig detta den hårda vägen ger mig en så fantastisk känsla av styrka. Absolut, det finns hundra slags monster jag inte kan blockera, men det känns som att jag kan ta det. Som att jag någonstans funnit styrkan att vara flexibel i en stressad situation, att när de där problemen dyker upp så har jag förberett mig efter bästa förmåga och istället för att sjunka ihop så kavlar jag upp armarna och söker lösningar. Mestadels av tiden. Inte alltid. Men vafan, jag är väl inte Jennifer Lawrence heller?!
Och det är när jag varit låg, lärt mig något och inte gör om mina misstag som jag känner att det är ändå jäkligt roligt att göra film! För det är ju därför jag gör det, för att det är kul.

Imorgon är det 61 dagar kvar... Jag längtar!

/Sandra Tengvall, stolt vice ordförande

Till trofaste läsare!

Hej, du fantastiska fuffens-stöttare som hittat hit!

Det har varit väldigt lugnt från oss en längre period, och i de fåtaliga inläggen innan detta hittar du en skiss av ett svar på "varför?". Jag skriver idag för att ge dig, ny läsare eller gammal läsare, ett bättre svar på den frågan.

Fuffens grundades 2010 med en sak för ögonen: att involvera folk i allmänhet i den otroligt givande och roliga filmskaparprocessen. Då vi i styrelsen - som på den tiden utgjorde föreningens enda studiecirkel och medlemmar - var unga människor, blev föreningen följaktligen en ungdomsförening. Det var först senare som vi började arbeta aktivt för att bibehålla detta åldersnitt (vi i styrelsen blev ju äldre!).
Vi beslutade tidigt att sätta ett konkret mål för föreningen: i två år skulle vi fokusera på kortfilmer och rekrytering av folk, för att 2012 skulle vi börja med en långfilm. Denna planering höll vi, och idag har långfilmen "Den Förste" varit föreningens första prioritet i tre vårar.
När vi började med manus (som skulle vara färdigt 2012) var jag 19 år gammal. I år ska jag fylla 23.
Fem medlemmar har tagit studenten under projektets gång.
Fixarfrasse-Lucas har blivit far till en, och ytterligare en hinner födas innan premiären i år.
Alicia har bytt hårfärg fem gånger.

Ett axplock av alla kläder som gjorts inför långfilmen

Till projektet har det donerat och sytts om otaliga byxor och skjortor, nu senast dräkter till sju ritualdansare - kompletta med ansiktsmasker - det har skapats tjugo sköldar, tio spjut, två hjälmar i stål och mycket, mycket mer!
Vid det här laget har vi filmat aktivt i två år - och nu när vi står med en fot på mållinjen sker naturligtvis det som inte får hända: vi förlorar material på grund av tekniska missar. Curt Nicolin gymnasiet har varit fantastiska och ersatt den fysiska skadan: förlusten av en hårdisk, men det resterande - det ogjorda arbetet -

är naturligtvis vår lott att återskapa. 11 scener trillar tillbaka på schemat, och i skrivandets stund tror jag mig ha hittat en fungerande planering (del tre i en serie försök) som för oss till ett slutdatum den 24:e juli.
Den 24:e juli är det magiska datum, då ingenting av detta projekt återstår att filmatisera, och vi övergår i den efterlängtade post-produktionen. Post-produktion är den del av filmskaparprocessen som ägnas åt att sammanställa inspelat material med tekniska tillägg, som finputsning av bild, musiksättning, och framför allt klippning, så vi får se hur två års arbete ter sig när man lägger det bredvid varandra, spelar upp det i en sammanhängande film. Mitt personliga mål - den deadline som jag satt för att motivera mig - är den 31e augusti.
Om jag kommer kunna hålla det eller inte, återstår att se. Önska oss lycka till!

Vice ordförande, Sandra Tengvall

Sista terminen!

Räds icke, du som är orolig över blogginläggets titel! När jag skriver "sista terminen", menar jag inte för Fuffens, utan endast det långfilmsprojekt som varit vårat gissel och välsignelse sedan 2011.

En tapper skara statister som vågade sig ut hösten 2013

Projektet, som varit mer eller mindre på gång sedan föreningen grundades, sjunger alltså på sista versen för att snart leda upp till den långfilmspremiär som vi längtat efter i två stadiga år. Redigeringsteamet sitter och spiller sina fritidstimmar på att skapa ett resultat som representerar det bästa ur inspelningsperioden som varit. Och när man sitter med klippteknik och färgsättning som bäst, och ser bekanta ansikten prestera scen för scen, ja först då inser man hur mycket arbete som ligger bakom. Det är i den blandningen av nostalgi och framtidsvision som filmen "Den Förste" klipps till. Jag längtar tills vi kan presentera den slutgiltiga produkten.


På gång är också det årsmöte som ska sätta stapeln för Fuffens 2014, och där ska det både väljas ny styrelse och planera lite hur vi på bästa sätt följer upp långfilmspremiärens givna succé. Vilka projekt väntar runt hörnet? Vi hoppas att ni är lika nyfikna som oss!

Tycker du att det är dåligt uppdaterat här på hemsidan? Prova vår facebook: Fuffens Facebook

Sandra Tengvall, ordförande

Det rullar på

Och så var även denna termin i rullarna - och i rullarna är även tyget som designgruppen ska skapa sina nya alster av.
Fokus för Fuffens vårtermin 2013 ligger som misstänkt på långfilmsproduktionen, som är mitt i sitt sista inspelningsår innan arbetet lämnas över till Bakom Kamera-gruppen (som ledare för den råkar jag dock veta att de redan tjuvstartat med lite grovklippning).

Ur: "Den Förste", scen 52, klipp 2

Och så snyggt det blir sen! Det är med entusiastiskt magpirr som jag lägger upp schemat för sommarens inspelningar, och bilderna som ska bli filmade snurrar i mitt huvud när jag sover. Och våren 2014 kryper närmare med den stora premiären...

Fuffens välkomnar också Fredrik Steen som nya ledaren för Rekvisitan, då Lucas Wallander - fixarfrasse extraordinaire - har blivit pappa.

Härom veckorna gjorde Fuffens även ett besök på Dynamo för att presentera sig för fantastiska Kvartersteatern, och dess deltagare. Den lilla utvalda talarskaran gick därifrån med lätta hjärtan, då skådespelarna där var underbara lyssnare. All heder, speciellt då vi som talade inte hade förberett något konkret tal. Vi hade dessutom väldigt kul, och funderade på vägen hem över en Subway-macka över vad som skulle kunna vara den bästa ursäkten till ett återbesök.

Stridstekniken är på benen igen! Just denna reinkarnation av Fuffens stunt-och-fäktnings-grupp är i sammarbete med NHFS Hema Norrköping, och vi får lära oss allt från fallteknik (coola kullerbyttor) till den svårare fäktningskonsten Liechtenauer. Och inte för att skryta, men en annan börjar lära sig en hel del!

Förutom det jobbar (vad som inofficiellt kallas för) MiniFuffens vidare med sin skräckfilm, som fått avslutningsdatum 24 mars för att hinna in till Stockholms Kortfilmfestival, och vi håller alla tummarna för att projektet ska gå i lås.

Ha'tt gött tills vidare

/Sandra Tengvall, ordförande

Lugnet före stormen

Ni som undrar vad som har hänt med Fuffens den senaste tiden, ni kan hitta svaret här!

Det har som bekant varit väldigt tyst utåt sätt från oss den senaste tiden, och detta av väldigt bra skäl. Vi har varit väldigt aktiva, men med saker som inte så många kunnat involvera sig i. Som ni vet så är vi ju mitt uppe i att filma in en långfilm, som förresten blir väldigt bra!
Men vi har varit tvugna att prioritera en av våra skådespelare, då hon inom kort ska skaffa tandställning. Så den senaste tiden har vi kastat om lite i schemat, och spelat in hennes bitar först. Det är först nu som vi känner oss redo att gå vidare med flera, mer varierade, scener i filmen.  Så snart kommer vi ha fler nyheter från allas vår Fuffens.

Under tiden har våra yngre skådespelare inlett ett eget projekt - en kortfilm på 1-3 minuter, där de ska hitta på en egen idé, skriva manus, spela rollerna och spela in. Än så länge lutar det åt en skräckfilm, och för de som minns kortfilmen EXIT kan se fram emot en ny, härlig rysare i samma anda.
Och för den som har missat den, här finns den: http://www.youtube.com/watch?v=lyp515VIOiw

I övrigt så ser Fuffens styrelse fram emot att få återse vår teaterpedagog Anna, som tar en helgpaus från sina studier i Stockholm för att komma hem till Finspång en sväng. Det ska bli härligt att se henne igen!

Fuffens biorekommendationer på Kulturhuset Finspång: Nya Bondfilmen SKYFALL, som går den 26:e och 28:e oktober. Och för de mindre så finns det gått om härliga matinér under höstlovet, där jag hört rykten om att Fuffens kommer dela ut gratis popcorn!