Så vad gör jag för att skaka mig själv ur detta passiva stadium av självrannsakan och kreativ block-out? Jag äter några överblivna nacho-chip och drar till Fuffens.
Det är där jag kommer att spendera min fredagskväll, liksom jag spenderat mina kvällar över huvud taget de tre senaste månaderna. Jag, redigeringsdatorn och ett gäng överambitiösa cosplayers i rummet bredvid. En helt okej tillvaro, men ack så krävande.I ett ögonblick mellan renderingar bläddrar jag igenom det grovmaterial jag fått hem från inspelningen av scen 40, filmad 4 augusti 2013. Scenen är en röra av statister som stryker i bakgrunderna och saknar kontinuitet och skådespelare som ändrar repliker från tagning till tagning. Jag känner hur huden mellan mina ögonbryn viker ihop sig i en min som börjar bli mitt trade-mark, när jag plötsligt stöter på ett klipp som sticker ut från de andra. Ett antal tårtor har dukats fram, och dagens personal sjunger glatt på tredje versen i "Ja må han leva...".
Det var Daniel Norrs födelsedag.
Efter detta har jag lättare att hitta de ögonblick i scen 40 som ska passa ihop. Ett ögonkast där, en replik rimmar förvånansvärt bra med en annan och Lucas gör en min som klickar perfekt med karaktären han porträtterar.Jag förvånas varje dag över den otroliga insats som gjorts i långfilmsprojektet.
Frida och Emelie, radarparet som är statister i nästan varje scen som behövt sådana.
Mattias, en kille som hoppade in med en halvtimmes varsel och trotsade bakissjukan för att ställa upp på en inspelning.
En blooper där min mormor skrattar högt till ett skämt om pizzor, iklädd en röd sidenskjorta vi kämpat med att få till.
"Den Förste" är konsekvensen av hundratals, kanske tusentals, små vardagshandlingar. Och det är mitt privilegium att få sätta ihop dem till en helhet.
Sandra Tengvall, regissör och vice ordförande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar