Go out with a bang...

Så, igår var det nio veckor kvar till jag vill att långfilmen ska vara färdig. Det blir alltså... ehm... 7 gånger 9, minus 1... det bliiiir... 62 dagar! Skam den som ger sig! 10 av de dagarna ska jag studera, 30 av dem är halvdagar ägnade åt arbete. Då har jag 22 dagar, nästan en månad, kvar att ge helhjärtat till det här projektet.
På den tiden ska återstående 24 scener spelas in (ja, 8 spelas in redan nu i helgen, så det är ingen omöjlig siffra) och över 60 scener ska färdigställas i redigeringen. På det sistnämnda arbetet sitter fem personer intresseanmälda, så det blir då 12 scener per person. Give or take, eftersom alla scener är olika svåra att arbeta med.

Filmens återstående scener indelade i dagar

Om vi då uppskattar att vi blir klara med inspelningarna på 10 tillfällen - se bild - så har jag alltså 12 dagar kvar till redigering. Det är i princip en scen per heldag. Kakbit!

När jag ser min närmaste framtid i siffror så här, går två saker genom mitt huvud:
1. Om det går som planerat, är det här inte omöjligt!
2. Det går aldrig som man planerat.

Felicia Day sa en gång att "att planera film är som att spela Tower Defence-spel", alltså ett spel där du får se banan, du blir omtalad att det kommer komma monster din väg som försöker ta din egendom, och du har två minuter på dig att placera ut dina försvarsverktyg. Dina kanoner, dina halkbanor, dina staket, allt vad du kan tänkas behöva för att hindra monstren från att invadera ditt torn. Och det är precis vad jag känner att jag gjort i tre års tid nu.
Det bör sägas att jag från början inte var helt beredd på alla monster som skulle sändas min väg (metaforiskt nu!), men det känns som att jag har spelat det här spelet ett tag nu. Jag vet att Annas hår tar två timmar att locka, att Daniel behöver sin laktosfria mjölk och kaffe, att kameran MÅSTE ha extra batterier och att Ida får panik av att inte ha koll på kläderna. Att ha lärt mig detta den hårda vägen ger mig en så fantastisk känsla av styrka. Absolut, det finns hundra slags monster jag inte kan blockera, men det känns som att jag kan ta det. Som att jag någonstans funnit styrkan att vara flexibel i en stressad situation, att när de där problemen dyker upp så har jag förberett mig efter bästa förmåga och istället för att sjunka ihop så kavlar jag upp armarna och söker lösningar. Mestadels av tiden. Inte alltid. Men vafan, jag är väl inte Jennifer Lawrence heller?!
Och det är när jag varit låg, lärt mig något och inte gör om mina misstag som jag känner att det är ändå jäkligt roligt att göra film! För det är ju därför jag gör det, för att det är kul.

Imorgon är det 61 dagar kvar... Jag längtar!

/Sandra Tengvall, stolt vice ordförande