Dan före dan...

Så då var vi äntligen här. Imorgon är den officiellt sista inspelningsdagen. Visst, det finns lite slask och miljöbilder kvar att hämta hem, men ingenting som kräver mer än mig, en kamera och möjligtvis någon huvudrolls axel. Inga mer storslagna 25-pers-tio-sidor-bildmanus-och-fem-kilo-foundation-scener.

Och i mitt redan halvförrvirrade sinne händer det något skumt. Jag fastnar i den här limbon som är mitt emellan avslappnad och livrädd för att slappna av. För jag såhär långt, alltså sen sommaren 2012, har jag gått på ren skaparglädje och adrenalin. Och nu, i slutet av en era, känns det lustigt tomt att kunna släppa den där adrelaninkicken.
Jag inser hur trött jag är.
Men - och detta är det bästa med film - för varje klipp jag ser när jag sitter och arrangerar mappar för efterarbetet med soundtracket från "Annie Get Your Gun" i bakgrunden, känner jag sakta men säkert att all den där energin spenderad kommer tillbaka i form av resultatet av två och ett halvt års arbete.

Jag vet att en bra regissör alltid ska ha "eyes on the price" - alltså alltid se målet - men förutom det rent praktiska bevarandet av en röd tråd genom produktionen så har det varit svårt att se en ende på denna inspelningsprocess. Det är inte förrän nu jag verkligen inser att det som varit en del av mitt liv så länge ska ta slut.

Det är omöjligt att lägga en så stor del av sig själv i något utan att älska det någonstans i hjärtat. Oavsett hur många gånger man svurit över det. Nu när jag har alla problem bakom mig, när det bara är en dag kvar innan det värsta är över, känner jag mig så otroligt mycket stoltare över alla klipp, alla scener, alla människor som hjälp oss än jag gjort om det hela gått smärtfritt.
Och om jag av någon anledning (det ska ju tillexempel bli fruktansvärt varmt imorgon) inte hinner säga det då - så hoppas jag att ni alla - läsare, föräldrar, statister, förare, facebookgillare och framför allt alla underbara skådespelare och Fuffensaktivister - förstår hur otroligt stolt jag är över att ha fått jobba med er.

Tusen tack, för att du gjorde något så svårt, så mycket enklare.

Sandra Tengvall, regissör och vice ordförande